I höstmörkret
Det här skulle ju inte bli någon blogg om inredning. Det skulle ju inte bli det. Men denna underbara mahognysoffa kommer kanske stå hemma hos mig inom en snar framtid. Det enda som talar emot är ifall min dörr är för smal för att släppa in soffan. Jag håller tummarna så hårt. Den skulle passa perfekt hos mig.
Choklad
Mette och jag (vi råkar ha samma namn och vara vänner, jag pratar inte med mig själv) går in på COOP och ska handla paprika. Vi hinner bara några steg in när vi går rätt in i julhörnan med glögg och pepparkakor... och så....
–NÄÄÄÄÄ, MEN KOLLA DET ÄR VIKTORIA PÅ CHOKLADKARTONGEN!
– Men nej gud vad hon ser ledsen ut. Puppyeyes.
– Hahaha kolla.
Vi tränger oss fram förbi personalen som är i fullgång med att lassa upp alla chokladkartonger och sedan stirrar vi med en skräckblandad förtjusning på kronprinsessan ledsna ansikte på kartongen.
– En anorektiker på chokladkartongen. Hur tänkte de egentligen?
rapporterat från Svalöv del III
Torsdagmorgon kl 10.01 Bussen till Svalöv Jag sätter mig långt bak i bussen och kurar ihop under min halsduk. Blundar och försöker somna till.
Bakom mig hörs ett kärlekspar i 35+ snacka.
"Men öööööh, vao äcklig du är!"
"Vaddo, jao har ju ente pillen framme ens."
(HÄR FÖRSTÅR JAG VARFÖR FOLK KÖPER IPODS OCH LYSSNAR PÅ DEM I BUSSEN OCH ÖVERALLT ANNARS)
"HIHIHIHIHIHIHIHIIII"
"Vill du att jag ska olla daj i ansiktet?"
"HIHIHIHIHIHIHI Meeen sluta! Schyyyy!"
(JAG ÖNSKAR ATT JAG HADE BOMULL ATT STOPPA I ÖRONEN ELLER VAD SOM HELST)
"Vadduådå?"
"Men sluta nu pappa, du är ju helt knäpp i bollen."
"Jääää, för att jao är me daj mamma?"
"Dem sa ju ente att det inte fanns någon återlämningsgaranti po daj."
"Näää, de sao dem ente."
"Eller att man inte hade bytesrätt po daj."
"Näää, det sao dem inte heller va.Höhöhöhö."
"Hihihihihihihi."
INTE OKEJ SAMTALSÄMNE EN TORSDAGSMORGON.
(INTE HELLER DET MINSTA OKEJ ATT KALLA VARANDRA FÖR "MAMMA" OCH "PAPPA" SOM SMEKNAMN.)
VARNING självömkan och oro
Jag vet inte varför jag känner så här men det är så jävla grått.
Jag oroar mig för precis allt som går att oroa sig för och jag är yr och snurrig hela tiden.
Jag känner framförallt att jag nog inte vill skaffa barn i framtiden. Inga barn borde
få lov att födas in till denna värld. Inte när den ser ut som den gör nu.
Det känns skitjobbigt att inte ha en aning om hur min framtid kommer se ut. Jag är inte
direkt ensam om den känslan anar jag. Jag förstår bara inte hur någonting ska kunna gå ihop. Hur jag ska
hinna och lyckas och HA RÅD att ta körkort. Kommer jag att komma in på någon journalistutbildning
och OM jag skulle komma in kommer jag överhuvudtaget klara av den. Jag är ju i nuläget inte särskilt stresstålig eller bra på att prestera. Kommer jag få något jobb sedan? Kommer jag kunna försörja mig?
Man vet aldrig hur saker och ting kommer att sluta och JAG VILL VETA. Jag vill veta så jag inte
behöver gå och invänta det värsta, vilket jag gör hela tiden.
I fredags tog jag mig samman på kvällen och gick på Lundagårds releasefest hemma hos Gustaf.
Det var trots allt väldigt bra att jag gick dit och det kändes skönt att bara vara där och dricka vin
och prata med massa människor OCH att se sina första artiklar tryckta i Lundagårds tidning. Jag
borde skriva ner känslan i min riktiga dagbok. Min första medverkan i Lundagårds studenttidning.
Jag trodde nog aldrig jag skulle kunna hamna där. Uppe på redaktionens kontor sitter målningar
av alla gamla redaktörer. Morfars porträtt hänger där uppe och ibland när jag sitter där inne brukar
jag snegla på honom. Jag önskar att han kunde komma tillbaka så man kunde få hänga med honom och gå på kondis och prata om Lundagård. Jag har alltid tyckt att det är så jävla fantasilöst och trist med alla som väljer att plugga till läkare eller jurist eftersom deras föräldrar är det. Sen sitter jag här nu och planerar att gå i precis samma fotspår som min morfar och andra släktingar. Smart val Mette, vädigt smart val att vilja jobba med journalistik av allt. Du kommer inte alls behöva oroa dig för jobb.. nejnej.
