bostadsbrist eller bostadsromantik
Bostad.
Bostadbrist.
Bostadskärlek.
Jag bor på sjunde våningen i ett studenthus (sjunde himmeln brukar jag kalla det i smyg, jag är en obotlig romantiker trots allt) Jag är väl ett av de där unika fallen som aldrig råkat på bostadsbristens ohämmade örfil.
Jag har aldrig ens förstått att den skulle vara på väg mot min kind.
Jag tycker om att bo på korridor. Fast jag flyttade ifrån min förra, men egentligen älskade jag verkligen min dåvarande korridor. Den låg bara på fel plats i Lund. I en gammal dagbok läste jag för några veckor sedan en beskrivning om hur det är att bo på korridor.
Jag tyckte den var glasklar:
"....sen åt vi bröd i någons rum och jag somnade i en säng. Någon väckte mig senare
och ledde in mig till min egen säng och stoppade om mig
+ hämtade min väska åt mig (som jag alltid tappar bort på alla fester).
Så snällt.
Det gillar jag med att bo på korridor; att vi tar hand om varandra.
För det gör vi i vår korridor, vi tar hand om varandra och vi hånglar med varandra.
och vi tar hand om varandra och hånglar."
Att bo på korridor är som att ständigt vara på sommarläger eller kollo. Vissa dagar är det sjukt roligt.
Vissa dagar längtar man bort och vissa dagar är det vattenkrig och sena nätter och snackelisnack. Fast man egentligen skulle släcka lampan och vara tyst kl 22 och det finns inga predikande lägerledare!
Det skulle vara så tyst om man bodde helt själv inbillar jag mig.
Jag kom hem till sjunde himmeln ikväll och möttes i vårt lilla lilla kök av att en kille som gräddade pannkakor (även om jag inte själv åt dom så gav de en oslagbart mysig hemkänsla), en annan kille bakade bröd (känns mysigt och hemtrevligt även det) och någon hade precis kommit hem och köpt en cykellampa.
Vi har en sann fågelskådarefantast i vår korridor. Han hade kanderat getingar i honung. Jag ljuger inte.
- Vill du smaka?
Jag avböjde hövligt men bestämt men kunde inte låta bli att se på när han själv stoppade in dom i MUNNEN och SVALDE.
Det är sånt man får vara med om när man bor som jag gör.
Varje dag har en ny överraskning. I love it. (lät det ironiskt, för det är jag faktiskt inte!)
Lysande framtidsplaner
Betraktelser i det verkliga livet i Svalöv.
På busshållplatsen kl.15.44. 2 Tonårstjejer diskuterar.
- Men asså jag har kommit på nu vad jag ska bli.
- Aha? Vad du ska utbilda dig till?
- Ja, asså jag ska bli djurpsykolog!
- ÅH ja! Gud vad kul, jag vill bli hundpsykolog.
VEM ÄR DET SOM BEHÖVER EN PSYKOLOG EGENTLIGEN? VA?VA?VA?
Sa jag det där högt?
Jag är något av en hypokondriker... till exempel de TIO ÅR då jag var fullkomligt övertygad om att jag var nötallergiker och undvek alla nötter som kom i min väg. Det var någon "snäll" vuxen som informerade mig att OM jag var allergisk mot kiwi så var jag kanske kanske kanske allergisk mot nötter också. JAG ÄR INTE nötallergiker men undviker fortfarande nötter av alla dess slag förutom cashewnötter (som faktiskt är ett FRÖ).
En gång uppsökte jag till och med en vårdcentralen för att allergitesta mig.
- Äter du choklad, frågade läkaren allvarligt.
- Jadå, svarade jag glad i hågen.
- Då kan jag lova dig att du inte är allergisk mot nötter, skrockade läkaren och bad att mig gå.
Jag fick snällt gå därifrån och det enda sjuksystrarna gick med på att testa mig mot var björk och katt.
När mina mjölktänderna började lossna minns jag att jag trodde jag skulle dö. Hur många gånger har jag inte varit övertygad om att jag har blindtarmsinflammation, så fort det smärtar i magen? För att inte tala om alla de gånger jag varit övertygad om att jag varit havande och försökt fundera ut vilken vecka eller månad jag skulle kunna vara i. Hur ska jag försörja ett barn? Kommer det bli ett sött eller fult barn? Kan man få välja i såfall?
Jag tänker mycket och ibland kanske för mycket. Särskilt mycket hinner jag grubbla under alla mina färder med skånetrafikens förtjusande bussar och tåg (som ger mig all den tid jag inte trodde jag hade genom sina återkommande förseningar). Jag funderar och argumenterar för mig själv i mina tankar om saker och ting. Men ibland är jag osäker på om det verkligen bara stannar innanför mina tinningar?
Hur många gånger som helst har jag suttit där mitt på ett fullsmockat pågatåg och tänkt något väldigt okristligt,
oanständigt eller vulgärt. När jag sedan tittar upp får jag alltid DIREKT ögonkontakt med någon äldre kvinna, sur tonåring, gubbe, småbarnsföräldrar eller vem som råkar sitta närmast till hands. Varje gång blir jag lika nervös och kallsvettig;
- SA JAG DET DÄR HÖGT? HERREGUD! JAG SA DET VÄL INTE? VARFÖR STIRRAR MÄNNISKAN SÅ FÖRFÄRAT PÅ MIG DÅ? GUD JAG SA DET NOG HÖGT! FAN FAN FAN...
Endast en gång har jag fått klart för mig att jag faktiskt pratade högt för mig själv. Jag hade precis kommit ut från Konsum var på så där dåligt dåligt dåligt humör. Jag hade köpt ett paket sojamjölk eller whatever och möttes av ett regnigt och alldeles för mörkt Lund. Bredvid min parkerade cykel satt två dyblöta hundar bundna I REGNET. Vi tittade förstående på varandra i där i all misären, jag och hundarna alltså. I den stunden fanns det omöjligen någon i denna värld som förstod mitt sinnestillstånd bättre.
- Den här dagen suger kuk, det är fan inte lönt att göra något. Gå och lägga sig innan något ännu mer makabert hinner inträffar, tänkte jag...samtidigt förstod jag ATT JAG SAGT DET HÖGT.
Där stod alltså jag och pratade med två okända hundar i regnet i Lund. Precis i samma sekund upptäcker jag även en okänd man som går förbi. Han tittade på mig med en blick som jag sent skall komma att glömma. Han flinade lite och nickade uppmuntrande. Jag ville mest sjunka genom jorden. MEN DET GJORDE JAG INTE.
För att förebygga riskerna för att liknande händelser ska ske har jag tagit till vissa knep, till exempel att jag sitter med helt stängd mun varje gång jag åker buss eller tåg, då minskas riskerna avsevärt (alternativt att jag skaffar en handsfree till min mobil så folk i varje fall kan få låtsas tro att det är någon annan jag pratar med).
Annars går det framåt med det mesta....
Min favoritdikt
"Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg."
Eeva Kilpi
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg."
Eeva Kilpi
