Sa jag det där högt?
Jag är något av en hypokondriker... till exempel de TIO ÅR då jag var fullkomligt övertygad om att jag var nötallergiker och undvek alla nötter som kom i min väg. Det var någon "snäll" vuxen som informerade mig att OM jag var allergisk mot kiwi så var jag kanske kanske kanske allergisk mot nötter också. JAG ÄR INTE nötallergiker men undviker fortfarande nötter av alla dess slag förutom cashewnötter (som faktiskt är ett FRÖ).
En gång uppsökte jag till och med en vårdcentralen för att allergitesta mig.
- Äter du choklad, frågade läkaren allvarligt.
- Jadå, svarade jag glad i hågen.
- Då kan jag lova dig att du inte är allergisk mot nötter, skrockade läkaren och bad att mig gå.
Jag fick snällt gå därifrån och det enda sjuksystrarna gick med på att testa mig mot var björk och katt.
När mina mjölktänderna började lossna minns jag att jag trodde jag skulle dö. Hur många gånger har jag inte varit övertygad om att jag har blindtarmsinflammation, så fort det smärtar i magen? För att inte tala om alla de gånger jag varit övertygad om att jag varit havande och försökt fundera ut vilken vecka eller månad jag skulle kunna vara i. Hur ska jag försörja ett barn? Kommer det bli ett sött eller fult barn? Kan man få välja i såfall?
Jag tänker mycket och ibland kanske för mycket. Särskilt mycket hinner jag grubbla under alla mina färder med skånetrafikens förtjusande bussar och tåg (som ger mig all den tid jag inte trodde jag hade genom sina återkommande förseningar). Jag funderar och argumenterar för mig själv i mina tankar om saker och ting. Men ibland är jag osäker på om det verkligen bara stannar innanför mina tinningar?
Hur många gånger som helst har jag suttit där mitt på ett fullsmockat pågatåg och tänkt något väldigt okristligt,
oanständigt eller vulgärt. När jag sedan tittar upp får jag alltid DIREKT ögonkontakt med någon äldre kvinna, sur tonåring, gubbe, småbarnsföräldrar eller vem som råkar sitta närmast till hands. Varje gång blir jag lika nervös och kallsvettig;
- SA JAG DET DÄR HÖGT? HERREGUD! JAG SA DET VÄL INTE? VARFÖR STIRRAR MÄNNISKAN SÅ FÖRFÄRAT PÅ MIG DÅ? GUD JAG SA DET NOG HÖGT! FAN FAN FAN...
Endast en gång har jag fått klart för mig att jag faktiskt pratade högt för mig själv. Jag hade precis kommit ut från Konsum var på så där dåligt dåligt dåligt humör. Jag hade köpt ett paket sojamjölk eller whatever och möttes av ett regnigt och alldeles för mörkt Lund. Bredvid min parkerade cykel satt två dyblöta hundar bundna I REGNET. Vi tittade förstående på varandra i där i all misären, jag och hundarna alltså. I den stunden fanns det omöjligen någon i denna värld som förstod mitt sinnestillstånd bättre.
- Den här dagen suger kuk, det är fan inte lönt att göra något. Gå och lägga sig innan något ännu mer makabert hinner inträffar, tänkte jag...samtidigt förstod jag ATT JAG SAGT DET HÖGT.
Där stod alltså jag och pratade med två okända hundar i regnet i Lund. Precis i samma sekund upptäcker jag även en okänd man som går förbi. Han tittade på mig med en blick som jag sent skall komma att glömma. Han flinade lite och nickade uppmuntrande. Jag ville mest sjunka genom jorden. MEN DET GJORDE JAG INTE.
För att förebygga riskerna för att liknande händelser ska ske har jag tagit till vissa knep, till exempel att jag sitter med helt stängd mun varje gång jag åker buss eller tåg, då minskas riskerna avsevärt (alternativt att jag skaffar en handsfree till min mobil så folk i varje fall kan få låtsas tro att det är någon annan jag pratar med).
Annars går det framåt med det mesta....
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag gillar dig och den här texten! och att prata med hundar tycker jag minsann inte är något att skämmas över :D
Postat av: Ann
Åh, hej Mette! Jag såg din fina kommentar på niotillfem-bloggen och var tvungen att klicka och se vem det var. Och så är det du! Fint skrivet, hälsar Elise kompis Ann (som bodde i GBG men nu bor i Karlstad.) Kram.
Postat av: elinalexi
jag känner igen mig såå i din text! fast jag pratade med en katt :)
Postat av: Frida
Gillar't. Fortsätt du fina.
Trackback
