Att ta ton
Jag hänger i Malmö hemma hos Patrik som ska bli musiklärare. Vi har skypemöte med styrelsen vi båda sitter med i och efteråt föreslår Patrik att jag ska sjunga karaoke och han ska spela in det. Jag brukar aldrig uppskatta sånt och jag kan inte sjunga, TROTS att jag alltid var ungen som sjöng solo på skolavslutningar och julavslutningar. Nu har jag inte sjungit på flera år. Men ikväll tog jag mig ton framför Pattes dator.
"Men jag kan verkligen inte sjunga. Jag vet inte ens hur olika toner låter. Jag har inte sjungit på flera år."
"Men alla kan sjunga. Bara välj någon lätt låt som du kan utantill."
"Men då väljer jag något av Aretha Franklin."
Ibland har jag verkligen ingen självinsikt...och alldeles för lite insikter om allt annat också.
Efter falukorven men före festen
ist
Förra Fredagen. Jag ringer upp Maria och frågar om hon vill följa med på inflyttningsfest
i Malmö och det vill hon. Vi ses på tåget och när vi kommer fram till Malmö har jag glömt
min mobil hemma och vi har inte riktigt koll på var festen egentligen är. Men vi åker till Värnhem
och Marias lokalsinne för oss till rätt gata. Vi har båda vistats i området innan med herrsällskap.
Vi fnissar oss fram och pekar och pekar och berättar gamla minnen. När vi lyckas hitta rätt port tror vi att vi kan pusta ut. Men vi kommer in på en gigantisk gård med cirka 70 lägenheter. Vi spejar in i fönstren men ser ingen
som påminner om värdinnan. Vi lyssnar efter partymusik, men det hörs inget. (senare skall det visa sig att de
spelade en lugn jazz och därför gjorde det omöjligt att spåra festen) Vi går upp och ned och upp och ned och tittar på brevinkast. Men vi hittar ingen fest.
Men plötsligt hittar vi en lägenhet vars kök är överfyllt med marsvin och gnagare och illrar. OCH EN FALUKORV. Det hela är en väldigt absurd syn. Maria måste dokumentera den, men glömmer tyvärr stänga av blixten. Mycket snart uppenbarar sig marsvinens ägare i fönstret och vi vet också att vårt agerande inte ens är lagligt.. Mannen ser arg ut. Vi flyr iväg genom trapporna. Springer andfått i högklackat och skrattar hysteriskt. Stannar flämtandes och lyssnar efter steg efter oss. Jag känner att jag lever.
När vi nästan gett upp ställer vi oss nere vid porten och där kommer
värdinnan i en svart vinterkappa. Vi springer massa trappor upp och
landar på festen. Lägenheten som är hyrd i andrahand har EN SVART
SKINNSOFFA. Jag ryser av obehag. Skinnsoffor symboliserar allt jag är
emot. För att försöka försonas med skinnsoffan ligger jag på den ett tag.
(Se bildbevis)
Resten av kvällen spenderar jag med Maria i en säng och ibland tar
vi över musiken och spelar gamla klassiker och dansar. Ingen annan
dansar då. Men det gör inget. Vi har det så mysigt och vi pratar om
kärlek och kvinnor och feminism.
Vi tar tåget hem och sjunger på gamla godbitar och skrattar hela tiden.
/M.
Dejting
Ett relativt vanligt samtal(sämne) under lunchen i fridhems matsal. Vi pratar om realtioner och sånt.
Hilda: - Men så är det, ibland träffar man psykopater.
Mette: - Menar du att din pojkvän är ett?
Hilda: Nej, jag menar att tjejen som du beskrev innan var ett.
Mette: Jaha... ja jag har då dejtat psykon i allafall.
Linnea: JAG MED, jag dejtade en som var för kärnkraft! Men jag dumpade honom direkt när det kom fram.
Hilda: - Men så är det, ibland träffar man psykopater.
Mette: - Menar du att din pojkvän är ett?
Hilda: Nej, jag menar att tjejen som du beskrev innan var ett.
Mette: Jaha... ja jag har då dejtat psykon i allafall.
Linnea: JAG MED, jag dejtade en som var för kärnkraft! Men jag dumpade honom direkt när det kom fram.
STALKER
När jag skulle köpa Jojo-kort stod jag bakom tre "ungdomar" ca 13-14 år på Skånetrafiken i Lund.
Tjej 1: Asså han är sådan himla stalker.
Tjej 2: Är det sant?
Tjej 1: JA. Gud asså fatta vilken stalker han är.
Kille : Vem då?
Tjej 1; Men du vet han där.
Tjej 2: Så han är värsta stalkern?
Kille: Vad är en stalker?
Tjejerna fnissar lite och himlar med ögonen.
Tjej 2: Men åh, någon som förföljer en.
Kille: Varför säger ni inte bara det då?
Tjej 1: Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH
Tjej 2: Men ÅHHHHHHHH
Tjej 1: Det är ju faktiskt mycket enklare att säga stalker.
COP15 KÖPENHAMN
Vi åkte till Köpenhamn den 12e december och gick med i den stora demonstrationen. Det var mäktigt och bland det häftigaste jag gjort. Det var en sådan otrolig stämning med människor från alla världens hörn. Det var musik, flaggor, gatuteater, clowner, isbjörnar, den danska rollspelsföreningen, jultomten och små tanter som stod i sina lägenheter och viftade med danska flaggor. Det var obeskrivligt.
I höstmörkret
Det här skulle ju inte bli någon blogg om inredning. Det skulle ju inte bli det. Men denna underbara mahognysoffa kommer kanske stå hemma hos mig inom en snar framtid. Det enda som talar emot är ifall min dörr är för smal för att släppa in soffan. Jag håller tummarna så hårt. Den skulle passa perfekt hos mig.
Choklad
Mette och jag (vi råkar ha samma namn och vara vänner, jag pratar inte med mig själv) går in på COOP och ska handla paprika. Vi hinner bara några steg in när vi går rätt in i julhörnan med glögg och pepparkakor... och så....
–NÄÄÄÄÄ, MEN KOLLA DET ÄR VIKTORIA PÅ CHOKLADKARTONGEN!
– Men nej gud vad hon ser ledsen ut. Puppyeyes.
– Hahaha kolla.
Vi tränger oss fram förbi personalen som är i fullgång med att lassa upp alla chokladkartonger och sedan stirrar vi med en skräckblandad förtjusning på kronprinsessan ledsna ansikte på kartongen.
– En anorektiker på chokladkartongen. Hur tänkte de egentligen?
rapporterat från Svalöv del III
Torsdagmorgon kl 10.01 Bussen till Svalöv Jag sätter mig långt bak i bussen och kurar ihop under min halsduk. Blundar och försöker somna till.
Bakom mig hörs ett kärlekspar i 35+ snacka.
"Men öööööh, vao äcklig du är!"
"Vaddo, jao har ju ente pillen framme ens."
(HÄR FÖRSTÅR JAG VARFÖR FOLK KÖPER IPODS OCH LYSSNAR PÅ DEM I BUSSEN OCH ÖVERALLT ANNARS)
"HIHIHIHIHIHIHIHIIII"
"Vill du att jag ska olla daj i ansiktet?"
"HIHIHIHIHIHIHI Meeen sluta! Schyyyy!"
(JAG ÖNSKAR ATT JAG HADE BOMULL ATT STOPPA I ÖRONEN ELLER VAD SOM HELST)
"Vadduådå?"
"Men sluta nu pappa, du är ju helt knäpp i bollen."
"Jääää, för att jao är me daj mamma?"
"Dem sa ju ente att det inte fanns någon återlämningsgaranti po daj."
"Näää, de sao dem ente."
"Eller att man inte hade bytesrätt po daj."
"Näää, det sao dem inte heller va.Höhöhöhö."
"Hihihihihihihi."
INTE OKEJ SAMTALSÄMNE EN TORSDAGSMORGON.
(INTE HELLER DET MINSTA OKEJ ATT KALLA VARANDRA FÖR "MAMMA" OCH "PAPPA" SOM SMEKNAMN.)
VARNING självömkan och oro
Jag vet inte varför jag känner så här men det är så jävla grått.
Jag oroar mig för precis allt som går att oroa sig för och jag är yr och snurrig hela tiden.
Jag känner framförallt att jag nog inte vill skaffa barn i framtiden. Inga barn borde
få lov att födas in till denna värld. Inte när den ser ut som den gör nu.
Det känns skitjobbigt att inte ha en aning om hur min framtid kommer se ut. Jag är inte
direkt ensam om den känslan anar jag. Jag förstår bara inte hur någonting ska kunna gå ihop. Hur jag ska
hinna och lyckas och HA RÅD att ta körkort. Kommer jag att komma in på någon journalistutbildning
och OM jag skulle komma in kommer jag överhuvudtaget klara av den. Jag är ju i nuläget inte särskilt stresstålig eller bra på att prestera. Kommer jag få något jobb sedan? Kommer jag kunna försörja mig?
Man vet aldrig hur saker och ting kommer att sluta och JAG VILL VETA. Jag vill veta så jag inte
behöver gå och invänta det värsta, vilket jag gör hela tiden.
I fredags tog jag mig samman på kvällen och gick på Lundagårds releasefest hemma hos Gustaf.
Det var trots allt väldigt bra att jag gick dit och det kändes skönt att bara vara där och dricka vin
och prata med massa människor OCH att se sina första artiklar tryckta i Lundagårds tidning. Jag
borde skriva ner känslan i min riktiga dagbok. Min första medverkan i Lundagårds studenttidning.
Jag trodde nog aldrig jag skulle kunna hamna där. Uppe på redaktionens kontor sitter målningar
av alla gamla redaktörer. Morfars porträtt hänger där uppe och ibland när jag sitter där inne brukar
jag snegla på honom. Jag önskar att han kunde komma tillbaka så man kunde få hänga med honom och gå på kondis och prata om Lundagård. Jag har alltid tyckt att det är så jävla fantasilöst och trist med alla som väljer att plugga till läkare eller jurist eftersom deras föräldrar är det. Sen sitter jag här nu och planerar att gå i precis samma fotspår som min morfar och andra släktingar. Smart val Mette, vädigt smart val att vilja jobba med journalistik av allt. Du kommer inte alls behöva oroa dig för jobb.. nejnej.
Rapporterat från Svalöv
Betraktelser ur det verkliga livet i Svalöv. Del 2.
På bussen mot Svalöv kl.09.02.
Ung tjej sitter och pratar högljutt i sin mobil framför mig:
- Asså vi ska plocka henne idag. Är du med på det?
(Jag tänkte först att det kanske var någon ivrig elev från
Svalövs Lantbruksgymnasium som pratade om någon veckouppgift kring gäss och fåglar)
- Fan vad vi ska plocka henne idag, du, jag, Mayla och Pittöga.
(Det blir pinsamt tyst i bussen och man kan nästan se hur alla spetsar sina öron)
- För att hon har misshandlat Maylas kusin som är 98:a. INGEN GER SIG PÅ EN LITEN 98:a.
Jag ska fan slå ner henne. De hade slått ner 89:an och brännt henne med cigarettfimpar på halsen och hennes läpp är liksom helt sprucken och ögat helt igensvullnat.
- HELL! (hörs någon utbrista från den brusande mobilen)
- Asså vi ska ta henne nu i eftermiddag. Bara jag får knocka henne en gång. Sen får ni fan hålla fast mig annars kommer jag spöa skiten ur henne. Vi ska ses i Malmö och ta henne.
(En smått obekväm stämning sprider sig i bussen och alla skruvar obekvämt på sig)
- Men du ring direkt till mig när vi ska göra det. Jag kommer när du vill på direkten!
Ring mig så kommer jag till malmö..fast ehm ring gärna en stund innan
så jag hinner med mitt tåg och bussen.
Okej, kollektivtrafik har sina för och nackdelar. Till exempel too much information och en insikt om hur vissa individer resonerar. När hon lägger på luren är det knäpptyst i bussen. Hon vänder sig om och stirrar på alla.
Efter en minut av fruktansvärd tystnad hör man några kvinnor harkla sig, som om de försökte rädda den pinsamma situationen. Det hela blir endast ännu mer bisarrt och konstigt:
På bussen mot Svalöv kl.09.02.
Ung tjej sitter och pratar högljutt i sin mobil framför mig:
- Asså vi ska plocka henne idag. Är du med på det?
(Jag tänkte först att det kanske var någon ivrig elev från
Svalövs Lantbruksgymnasium som pratade om någon veckouppgift kring gäss och fåglar)
- Fan vad vi ska plocka henne idag, du, jag, Mayla och Pittöga.
(Det blir pinsamt tyst i bussen och man kan nästan se hur alla spetsar sina öron)
- För att hon har misshandlat Maylas kusin som är 98:a. INGEN GER SIG PÅ EN LITEN 98:a.
Jag ska fan slå ner henne. De hade slått ner 89:an och brännt henne med cigarettfimpar på halsen och hennes läpp är liksom helt sprucken och ögat helt igensvullnat.
- HELL! (hörs någon utbrista från den brusande mobilen)
- Asså vi ska ta henne nu i eftermiddag. Bara jag får knocka henne en gång. Sen får ni fan hålla fast mig annars kommer jag spöa skiten ur henne. Vi ska ses i Malmö och ta henne.
(En smått obekväm stämning sprider sig i bussen och alla skruvar obekvämt på sig)
- Asså det var mer än ett år sedan jag blev straffad för misshandel. Men det är lungt nu. Polisen och socialen kan inte säga nått för jag sköter mig i skolan.
Personen i telefonluren mumlar tillbaka.
- Men du ring direkt till mig när vi ska göra det. Jag kommer när du vill på direkten!
Ring mig så kommer jag till malmö..fast ehm ring gärna en stund innan
så jag hinner med mitt tåg och bussen.
Okej, kollektivtrafik har sina för och nackdelar. Till exempel too much information och en insikt om hur vissa individer resonerar. När hon lägger på luren är det knäpptyst i bussen. Hon vänder sig om och stirrar på alla.
Efter en minut av fruktansvärd tystnad hör man några kvinnor harkla sig, som om de försökte rädda den pinsamma situationen. Det hela blir endast ännu mer bisarrt och konstigt:
- Å när sao du att du slutade att jubba idao då?
- Klockan tre.
- OOOOOH vao glassigt.
- Jae, jao vet.
- Å den dära snubben du träffa. Ses ni fortfarande?
- Jao, när jao hinner me det.
- Jao, vi har ju koll po dig hehe.
- Jao, det märks höhö.
- Fast du, har ente han en flickvän?
- Ehh...
- Har han ente det?
- Asså, han bor ju tillsammans me en en... SIN BROR. För han
kunde ente bo kvar i Landskrona. Han är ju arbetslös.
Slut rapporterat. Ja.
- Klockan tre.
- OOOOOH vao glassigt.
- Jae, jao vet.
- Å den dära snubben du träffa. Ses ni fortfarande?
- Jao, när jao hinner me det.
- Jao, vi har ju koll po dig hehe.
- Jao, det märks höhö.
- Fast du, har ente han en flickvän?
- Ehh...
- Har han ente det?
- Asså, han bor ju tillsammans me en en... SIN BROR. För han
kunde ente bo kvar i Landskrona. Han är ju arbetslös.
Slut rapporterat. Ja.
bostadsbrist eller bostadsromantik
Bostad.
Bostadbrist.
Bostadskärlek.
Jag bor på sjunde våningen i ett studenthus (sjunde himmeln brukar jag kalla det i smyg, jag är en obotlig romantiker trots allt) Jag är väl ett av de där unika fallen som aldrig råkat på bostadsbristens ohämmade örfil.
Jag har aldrig ens förstått att den skulle vara på väg mot min kind.
Jag tycker om att bo på korridor. Fast jag flyttade ifrån min förra, men egentligen älskade jag verkligen min dåvarande korridor. Den låg bara på fel plats i Lund. I en gammal dagbok läste jag för några veckor sedan en beskrivning om hur det är att bo på korridor.
Jag tyckte den var glasklar:
"....sen åt vi bröd i någons rum och jag somnade i en säng. Någon väckte mig senare
och ledde in mig till min egen säng och stoppade om mig
+ hämtade min väska åt mig (som jag alltid tappar bort på alla fester).
Så snällt.
Det gillar jag med att bo på korridor; att vi tar hand om varandra.
För det gör vi i vår korridor, vi tar hand om varandra och vi hånglar med varandra.
och vi tar hand om varandra och hånglar."
Att bo på korridor är som att ständigt vara på sommarläger eller kollo. Vissa dagar är det sjukt roligt.
Vissa dagar längtar man bort och vissa dagar är det vattenkrig och sena nätter och snackelisnack. Fast man egentligen skulle släcka lampan och vara tyst kl 22 och det finns inga predikande lägerledare!
Det skulle vara så tyst om man bodde helt själv inbillar jag mig.
Jag kom hem till sjunde himmeln ikväll och möttes i vårt lilla lilla kök av att en kille som gräddade pannkakor (även om jag inte själv åt dom så gav de en oslagbart mysig hemkänsla), en annan kille bakade bröd (känns mysigt och hemtrevligt även det) och någon hade precis kommit hem och köpt en cykellampa.
Vi har en sann fågelskådarefantast i vår korridor. Han hade kanderat getingar i honung. Jag ljuger inte.
- Vill du smaka?
Jag avböjde hövligt men bestämt men kunde inte låta bli att se på när han själv stoppade in dom i MUNNEN och SVALDE.
Det är sånt man får vara med om när man bor som jag gör.
Varje dag har en ny överraskning. I love it. (lät det ironiskt, för det är jag faktiskt inte!)
Lysande framtidsplaner
Betraktelser i det verkliga livet i Svalöv.
På busshållplatsen kl.15.44. 2 Tonårstjejer diskuterar.
- Men asså jag har kommit på nu vad jag ska bli.
- Aha? Vad du ska utbilda dig till?
- Ja, asså jag ska bli djurpsykolog!
- ÅH ja! Gud vad kul, jag vill bli hundpsykolog.
VEM ÄR DET SOM BEHÖVER EN PSYKOLOG EGENTLIGEN? VA?VA?VA?
Sa jag det där högt?
Jag är något av en hypokondriker... till exempel de TIO ÅR då jag var fullkomligt övertygad om att jag var nötallergiker och undvek alla nötter som kom i min väg. Det var någon "snäll" vuxen som informerade mig att OM jag var allergisk mot kiwi så var jag kanske kanske kanske allergisk mot nötter också. JAG ÄR INTE nötallergiker men undviker fortfarande nötter av alla dess slag förutom cashewnötter (som faktiskt är ett FRÖ).
En gång uppsökte jag till och med en vårdcentralen för att allergitesta mig.
- Äter du choklad, frågade läkaren allvarligt.
- Jadå, svarade jag glad i hågen.
- Då kan jag lova dig att du inte är allergisk mot nötter, skrockade läkaren och bad att mig gå.
Jag fick snällt gå därifrån och det enda sjuksystrarna gick med på att testa mig mot var björk och katt.
När mina mjölktänderna började lossna minns jag att jag trodde jag skulle dö. Hur många gånger har jag inte varit övertygad om att jag har blindtarmsinflammation, så fort det smärtar i magen? För att inte tala om alla de gånger jag varit övertygad om att jag varit havande och försökt fundera ut vilken vecka eller månad jag skulle kunna vara i. Hur ska jag försörja ett barn? Kommer det bli ett sött eller fult barn? Kan man få välja i såfall?
Jag tänker mycket och ibland kanske för mycket. Särskilt mycket hinner jag grubbla under alla mina färder med skånetrafikens förtjusande bussar och tåg (som ger mig all den tid jag inte trodde jag hade genom sina återkommande förseningar). Jag funderar och argumenterar för mig själv i mina tankar om saker och ting. Men ibland är jag osäker på om det verkligen bara stannar innanför mina tinningar?
Hur många gånger som helst har jag suttit där mitt på ett fullsmockat pågatåg och tänkt något väldigt okristligt,
oanständigt eller vulgärt. När jag sedan tittar upp får jag alltid DIREKT ögonkontakt med någon äldre kvinna, sur tonåring, gubbe, småbarnsföräldrar eller vem som råkar sitta närmast till hands. Varje gång blir jag lika nervös och kallsvettig;
- SA JAG DET DÄR HÖGT? HERREGUD! JAG SA DET VÄL INTE? VARFÖR STIRRAR MÄNNISKAN SÅ FÖRFÄRAT PÅ MIG DÅ? GUD JAG SA DET NOG HÖGT! FAN FAN FAN...
Endast en gång har jag fått klart för mig att jag faktiskt pratade högt för mig själv. Jag hade precis kommit ut från Konsum var på så där dåligt dåligt dåligt humör. Jag hade köpt ett paket sojamjölk eller whatever och möttes av ett regnigt och alldeles för mörkt Lund. Bredvid min parkerade cykel satt två dyblöta hundar bundna I REGNET. Vi tittade förstående på varandra i där i all misären, jag och hundarna alltså. I den stunden fanns det omöjligen någon i denna värld som förstod mitt sinnestillstånd bättre.
- Den här dagen suger kuk, det är fan inte lönt att göra något. Gå och lägga sig innan något ännu mer makabert hinner inträffar, tänkte jag...samtidigt förstod jag ATT JAG SAGT DET HÖGT.
Där stod alltså jag och pratade med två okända hundar i regnet i Lund. Precis i samma sekund upptäcker jag även en okänd man som går förbi. Han tittade på mig med en blick som jag sent skall komma att glömma. Han flinade lite och nickade uppmuntrande. Jag ville mest sjunka genom jorden. MEN DET GJORDE JAG INTE.
För att förebygga riskerna för att liknande händelser ska ske har jag tagit till vissa knep, till exempel att jag sitter med helt stängd mun varje gång jag åker buss eller tåg, då minskas riskerna avsevärt (alternativt att jag skaffar en handsfree till min mobil så folk i varje fall kan få låtsas tro att det är någon annan jag pratar med).
Annars går det framåt med det mesta....
Min favoritdikt
"Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg."
Eeva Kilpi
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg."
Eeva Kilpi
